15 sökta jobb. 4 nej. Resten har jag inte hört ifrån (och några ställen borde jag ha hört ifrån för länge sedan). Just nu känns det tungt. Trodde ju verkligen att jag skulle komma på intervju.
Jag har börjat spela Sims 2 igen. Tänk om det vore så enkelt att få jobb som det är där. Man hittar ett jobb i tidningen eller på internet som man vill ha och så får man det pang bom. Världen borde vara lite mer som Sims 2. Eller det vore nog inte så kul om man råkade få en riktigt elak typ som spelade en själv.
Jag har också försökt att vara elak mot mina simar, men hur jag än försöker så kan jag inte vara elak särskilt länge. Jag tänker att jag ska låta en sim få riktigt dåligt betyg från skolan, men plötsligt så har jag istället sett till att den får högsta betyg och får åka till universitetet. Jag har till och med skapat riktigt otrevliga karaktärer som är lätta att tycka illa om, men efter ett tag vill jag att det ska gå bra för dem också. Löjligt snällt!
Visar inlägg med etikett dataspel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dataspel. Visa alla inlägg
torsdag, augusti 14, 2008
tisdag, maj 29, 2007
Borde kanske tagit det blå pillret

Efter att ha spelat klart Knights of the Old Republic så letade jag efter något annat trevligt spel att spela. Läste runt lite på nätet och hittade ett Matrix-spel som verkade intressant. I och för sig så var det flera som klagade på PC-versionen, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans för jag gillar Matrix-världen. Spelet heter alltså Path of Neo och namnet säger precis vad det handlar om; man ska ta sig genom spelet som Neo och göra mycket av det som han gör i filmerna med en del tillägg för att det ska bli fler speltimmar. Spelet kändes lite småtrögt i början med alldeles för många övningsbanor som var en smula för lika, men jag tänkte att det kommer väl igång snart. Och ett tag var det rätt kul att springa runt som Neo klädd i den långa kappan och coola solbrillor och kunna hoppa högt, springa på väggar och slå hårt, men det blev rätt trist ganska snabbt. Banornas upplägg var alltför lika; först slåss man mot SWAT-teams som blir svårare och svårare och till slut så dyker det upp en agent eller två. En annan sak som blir riktigt irriterande i längden är att kameravinkeln helt plötsligt hamnar i en vägg och man har ingen aning om vad som händer och man har ingen möjlighet att flytta sig så att man ser Neo igen. Och några gånger har även taket helt plötsligt dykt upp i bild och skymt sikten. Och ibland funkar inte vapnet man har, det blir extra klurigt om man bara har ett vapen för då måste man hitta ett annat vapen och byta till det och sen byta tillbaka till det första vapnet för att det ska funka. Sen verkar det som att om man har ett vapen då kan man inte välja att slåss utan vapen, utan måste skjuta slut på ammon och SEN kan man slåss med bara händerna. Väldigt irriterande. Så nu har jag tröttnat på att spela.
Och nu när jag har tröttnat på att spela så kanske jag skulle ta tag i den där boken som vi läser i bokcirkeln jag är med i. Ehum... Betyder det här att jag inte är en riktig bibliotekarie eftersom jag väljer att spela datorspel framför att läsa en bok?
tisdag, november 14, 2006
Iiik! En sax!
Min kära make är helt fast i ett dataspel (eller säger man datorspel?) som heter Supaplex. Han spelade det spelet när han var liten och visst är det charmigt med dessa gamla spel! En röd boll (ska det vara ett litet virus kanske?) som käkar infotroner och blir jagad av läskiga saxar. Själv spelade jag ett liknande spel när jag var liten som hette Boulder Dash. Spelet ägdes av Kauko (make till en av mina mostrar - finns det ett särskilt uttryck för det släktskapet?) och därför spelade jag det inte så jätteofta (de bodde i Södertälje och vi bodde då i Partille), men varje gång han och moster Lissu kom på besök så hade han med sig sin Commodore 64 (ah, nostalgi!) och jag spelade så mycket det bara gick (vilket inte alltid var så mycket eftersom pappsen och Kauko också ville spela). I det här spelet, precis som i Supaplex, så fanns det saxar som jagade en, och jag blev alltid så stressad när det fanns sådana på banan. Det var nästan för läskigt att spela då. Och jag är fortfarande för skraj för att spela vissa spel eller delar av spel där det finns läskiga varelser. Som exempel kan jag nämna headcrabsen i Half Life 1 och 2, de där som hoppar upp på en och äter ens hjärna. Gah! Eller som i Jedi Knight (eller om det nu var Jedi Academy?) där det på en bana fanns en mörk underjordisk tunnel som man ska gå i och helt plötsligt hör man kripeti-kripeti-krip, och så kommer det en massa små spindel-krabb-liknande varelser som biter en i benet och armen, och jag klarade inte av att spela den biten av banan, så Johannes fick göra det istället. Japp, fast jag är vuxen så kan jag fortfarande bli hur skraj som helst för dataspelsvarelser och rygga tillbaka och släppa alla tangenter och kontroller och låta den stackars hjälten dö, bara för att jag är en liten fegis.Jag har länge varit sugen på att spela något kul dataspel, så häromdagen tipsade Sebastian (här skulle jag kunna länka till hans blogg, men den har han inte uppdaterat på hundra år, så det känns onödigt ;P) mig om Fable - The Lost Chapters, ett äventyrsspel med lite RPG-inslag. Så nu har jag då börjat spela detta spel och hade nog suttit med det dagarna i ända om jag inte hade haft en liten skrutt som kräver uppmärksamhet. Igår försökte jag spela samtidigt som Elliot lekte på golvet, men det var störtomöjligt då han försöker klättra upp på allt och han förstår ju inte heller att om man faller så slår man sig och det gör ont. Får försöka mig på att spela under hans långa lur idag.
Jo, jag har ju lätt för att bli spelberoende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

