Snart är stormen här

Ja, snart är det slut på lugnet här hemma. Elliot blir bara mer och mer rörlig och eftersom han är nyfiken och verkar ha bråttom iväg någonstans, så har han nu snart lärt sig att krypa. Och då måste jag ha koll på honom konstant. Som idag när jag höll på att lägga undan tvätt så var jag borta från vardagsrummet en kort stund och sen när jag kom tillbaka så fann jag honom på detta vis:


Visst är han duktig!? Jag känner på mig att han kommer att bli en riktig buspojke och dra fram som en virvelvind.

Nytt utseende

I helgen lyckades jag äntligen fånga Elliot med en annan min än den han brukar ha. Först en bild på minen han brukar ha:

Sen en bild på hans nya lite mer varierade uttryck:

Och sen en bild där han bara är sååå söt:

Den lilla droppen av dreggel på hakan är pricken över i:et. Han dregglar typ konstant under sin vakna tid, vilket har orsakat att hans hals och haka är smått röda hela tiden. Jag var lite orolig ett tag, men har nu förstått att det är vanligt att bebisar får så där. Jag märker att jag har blivit säkrare som mamma. Jag minns i början så blev jag orolig för minsta lilla som verkade utöver det normala (vilket var typ allt, jag menar, jag hade ju en bebis, hur normalt är det?!), och ringde mor eller svärmor eller bvc, rådfrågade böcker och internet och vilade inte förrän jag fått höra från alla att det är verkligen ingen fara. Om någon hade en avvikande åsikt så kunde jag aldrig känna mig riktigt lugn för tänk om just den personen hade rätt? Nu är jag något lugnare, men visst kan jag ibland gripas av oro. Misstänker att den känslan kommer att finnas med mig under resten av mitt liv. Att ha barn ger oro, men också mycket mycket glädje.