Bilar bilar bilar!

När man har en biltokig son så är det lätt att man själv blir en aning tokig i bilar. Som exempel kan jag nämna att den film jag numera sett flest gånger är Disney Pixars Cars, fast på finska då. Och jag har blivit såpass hjärntvättad att jag tycker att den är riktigt bra. Jag blir till och med rörd i slutet när Blixten hjälper Kungen över mållinjen. Ehum. Sen har jag också börjat kolla efter bilar när jag är ute och går och känner mig nöjd när jag känner igen en modell utan att se bilmärket eller namnet. Sen tittar jag på ett Top Gear-avsnitt om dagen och drömmer om att få köra en Aston Martin DB9 någon gång i mitt liv. Eller en Mercedes-Benz SLR McLaren. Eller en Koenigsegg. Eller en... ja listan har blivit lång.

På bilden ser ni Elliots favoritbil, det är den gröna Corvetten. Numera är den tejpad på flera ställen och saknar framhjul, men trots detta är det fortfarande hans favorit och får följa med honom till dagis, till affären, till stan you name it och även sova eftermiddagsluren med honom. Vi hoppas kunna hitta en likadan för snart finns det nog inte så mycket kvar av den.

Elliot är en hejare på att känna igen bilar. Numera kan han peka ut Volvo, Saab, Audi, och äldre modeller av Mazda när vi är ute och går. Han känner till och med igen Volvobilar på endast motorljudet! Han blir nog en motorjournalist (eller vad de nu kallas som får prova alla senaste bilmodeller och skriva om dem) när han blir stor. :)

2 år!

Igår firade vi Elliot med tårta och presenter. Blev till slut rätt nöjd med tårtan, då den ju blev en typisk barnkalastårta. Men det blev värsta sockerchocken för mig, som ju dragit ner på sötsakskonsumtionen de senaste veckorna. Fick ont i huvudet och i magen. Undrar om det blir så när man har vant av sig att inte äta sött och sen äter något supersött. På sätt och vis var det ju trevligt att känna att jag inte längre är så sötsugen som jag var för några veckor sedan. Halva tårtan blev kvar. Tror inte att den blir uppäten. Måste dock smaka på den idag för att se om den verkligen var så smaklös som jag tyckte igår. Ja, jag tyckte inte att den smakade något alls. Det var som när man äter något precis efter att man borstat tänderna. Fast då känner man ju någon slags smak även om den är svårdefinierad. Min tårta smakade inget. Eller jo, den smakade sött. Men vi får se om den kanske har mognat lite i smaken under natten, så att jag kan urskilja smaken av sockerkaksbotten, marsánkräm och hallongrädde.

På kvällen drack jag te och åt mackor. Sedan tog jag även två rutor riktigt mörk choklad (72%) och DET var gott. Mycket mycket godare än tårtan. Wow. Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka. Jag tror bestämt att jag gått och blivit vuxen.

En smula gittery

Engelskan har många bra ord. Till exempel gittery. Jag vaknade tjugo över fem i morse. Kunde inte somna om. Elliot fyller två idag! Hihii! Så jag känner mig lite gittery. Pirrig och glad. En härlig känsla. :)

Satte mig för att leta upp tips på hur man modellerar med marshmallowfondat, men hittade det här istället:



Men nu ska jag fortsätta leta tips på tårtbakning.

Ha!

Oj, vad bra jag var på att uppdatera bloggen! Hmm... men jag har en eller flera anledningar. Berättar kanske om dem vid ett senare tillfälle. Jag har flera gånger tänkt att jag ska skriva i min blogg, och faktiskt planerat vad jag ska skriva också, men sen har vissa saker kommit i vägen. Nå väl. Vet inte om jag orkar skriva allt det jag har diktat i mitt huvud. Kan kanske nämna vad jag tänkt skriva om. I punktform är ju alltid trevligt.

• Tänkt tipsa om Samurai Champloo, en udda animeserie som jag insåg först på slutet att den var väldigt bra. Den lyckades aldrig riktigt fånga mig, och varje gång vi skulle se ett avsnitt så kändes det mer påtvingat än av lust. Och varje gång tänkte jag sen: "Men det här är ju bra!" Och så glömde jag det till nästa gång igen. Men nu när vi sett klart så tycker jag att den var väldigt bra. Särskilt de sista avsnitten. Särskilt Jin är het. Raor!
• Tänkt tipsa om filmen Children of Men, som är hiskeligt bra! Snygg, välgjord och spännande. Och bra skådespel. Inte minst av Clive Owen.
• Tänkt skriva om Elliot och hans bravader. Hur han bland annat vägrar trycka på någon annan knapp än den blåa kattknappen, hur vi än försöker uppmuntra honom att till exempel trycka på den röda hundknappen. Blir ändå bara blått. Med en katt. Mjau.
• Tänkt skriva om hur min kropp är knäpp och antingen är för kall eller för varm. Ungefär var tionde minut får jag antingen ta av mig eller ta på mig. Verkligen irriterande.
• Tänkt skriva om hur fint det är med snö, men nu börjar jag nog snart tröttna på det. Onödigt att skriva om det då.
• Tänkt skriva om hur vi fått ännu en cykel stulen, min makes den här gången (förra gången var det min). Så nu är vi helt cykellösa.

Ja, det var lite av det jag tänkt skriva. Och det är ju tanken som räknas.

Fler tänder!

Ja, att Elliot håller på att få tänder det är ju inte så konstigt. Han har nu fyra stycken. Två nere och två uppe. Men att jag håller på att få en tand till, det är lite överraskande. Snacka om att jag blev skraj häromdagen när jag helt plötsligt kände blodsmak i munnen och en grop längst bak i övre tandraden på vänster sida. Gah! Vad är det som händer?! Det ömmade en hel del och så kände jag att något tandliknande var på väg upp under tandköttet fast inte rakt upp som det borde utan åt sidan... Skumt. Maxen sa dock att han varit med om något liknande och att det försvann efter ett tag. Jag får hoppas att mitt gör detsamma. För det får faktiskt inte plats fler tänder i min mun. Hur vanligt är det att en visdomstand kommer när man är trettio? Har jag blivit vis nu är det därför den dyker upp?

Här är i alla fall en bild på vår lille tomte där man kan se två tänder. Det är för det mesta svårt att få hans tänder på bild då hans lilla tunga oftast är i vägen. Like father like son. ;P
God Jul!

Snart är stormen här

Ja, snart är det slut på lugnet här hemma. Elliot blir bara mer och mer rörlig och eftersom han är nyfiken och verkar ha bråttom iväg någonstans, så har han nu snart lärt sig att krypa. Och då måste jag ha koll på honom konstant. Som idag när jag höll på att lägga undan tvätt så var jag borta från vardagsrummet en kort stund och sen när jag kom tillbaka så fann jag honom på detta vis:


Visst är han duktig!? Jag känner på mig att han kommer att bli en riktig buspojke och dra fram som en virvelvind.

Dutti!

Det gick bra med sprutan. Elliot var så duktig! Han sa inte ett pip, utan började "prata" lite efter att han fått sprutan. :-D

Sover nästan hela natten!

Ja, det är sant! Nu är vi inne på kurens så kallade uppföljningsvecka efter de fyra första nätterna. Redan tredje natten sov vår lille skrutt hela natten (klart han vaknade några gånger under natten, men han klarade av att somna helt på egen hand; han är så duktig!)! Igår natt vaknade han bara en gång vid midnatt, men somnade sedan om efter att vi ramsat. Och vi har alltså fått chansen att få sova en hel natt i sträck! Maken min sover som en stock, men jag vaknar vid de vanliga tiderna: 23, 01, 04. Det är intressant hur de tiderna sitter kvar, men snart kanske även jag kan sova nio timmar i sträck (som är det ultimata för mig för att jag ska fungera fint under dagen).

Hmm... så idag ska vi till BVC för att Elliot ska få sin andra spruta. Jag bävar en smula inför det. Förra gången skrek han jättemycket när han fick sprutan och det tog ett tag att lugna honom, och den här gången ska jag gå dit själv, utan maken som stöd. Och sen är det också det att under den här kuren bör man egentligen inte bege sig ut på såna här äventyr, utan den ena dagen ska vara den andre lik så mycket som möjligt, och att det finns risk att läkarundersökningen kommer att strula till det lite. Men det handlar ju om attityd; om jag är lugn och agerar som att allt som händer är självklart och precis som det ska vara, så ska Elliot också acceptera det hela. Men som sagt så är jag nervös... men jag hoppas att jag kan få fram attityden som krävs.

Om ungefär en halvtimme ska jag iväg. Ladda ladda ladda!

Att få sova hela natten

Att vakna varannan timme har blivit ohållbart. Jag tänkte ett tag att jag skulle klara det, för jag kände mig hyffsat pigg på dagarna, men när man inte kan tänka rakt eller prata rent så inser man till slut att man faktiskt är rätt slut. I början på veckan lånade jag hem Sova hela natten av Anna Wahlgren och tänkte att jag skulle läsa in mig på hennes kur att få bebisar att sova genom nätterna. Det fanns med en DVD där man fick se författaren kura några barn, och jag måste säga att jag blev rejält uppskrämd. Ett av barnen skrek det värsta ångestskriket under den första natten. Jag fick fruktansvärt ont i kroppen och kände mig plötsligt inte så sugen på att pröva hennes metod. Barnen sov bättre och bättre för varje natt, så metoden gav ju resultat, men jag blev osäker på om jag själv skulle klara av att höra Elliot skrika så där. Jag letade mer information på nätet och hittade många som var negativa till kuren, men också de som var positiva. Så efter ett tag var jag alldeles snurrig och visste varken ut eller in. Men igår så fick jag tips av några på Familjeliv, där jag hänger rätt mycket, hur jag skulle kunna gå tillväga med SHN-kuren. Jag pratade igenom det med maken min, och vi bestämde oss för att testa kuren, men att avbryta direkt om Elliot verkade mår dåligt av den. Så maken och jag läste in oss ordentligt (ja, tillräckligt i alla fall) på kuren och bestämde att han skulle ta första natten och att jag skulle sova i vardagsrummet. Jag är glad att min man tog hand om första natten. Det gick bra att söva Elliot på kvällen, men under första uppvaknandet vid 23 så blev han arg när han inte fick bröstet som han brukade. Han skrek och gnällde i 25 minuter, men det hördes på honom att han inte mådde dåligt utan att han bara var arg, irriterad och förvånad. Sammanlagt vaknade han sju gånger och det tog mellan 2 och 8 minuter att få honom att somna om med buffning och ramsa. Han vaknade 05:55 och tyckte då att det var morgon, men vi hade bestämt oss för att morgonen skulle börja 07, så vi fortsatte att buffa och ramsa, men han somnade inte om. Han var rätt lugn dock, och strax innan sju så gick vi in till honom glatt leende och tände lampor och lyfte upp honom och kramade och önskade honom en god morgon. Jättemysigt! Elliot var lugn och bara lite lite gnällig. Han fick frukost och åt jätteduktigt (gissa om mina bröst sprängde och värkte!). Maken var rätt trött efter natten och själv var jag lite stel efter att ha sovit stötvis och oroligt på soffan i vardagsrummet, men vi är båda vid gott mod efter den här första natten. Det känns som att det kommer att gå bra! Och det sköna var att se att Elliot inte mår dåligt! Och snart kommer han att få den sömn som han behöver! Och vi också! :-D

Hoppas hoppas att den här natten också går bra!

Nytt utseende

I helgen lyckades jag äntligen fånga Elliot med en annan min än den han brukar ha. Först en bild på minen han brukar ha:

Sen en bild på hans nya lite mer varierade uttryck:

Och sen en bild där han bara är sååå söt:

Den lilla droppen av dreggel på hakan är pricken över i:et. Han dregglar typ konstant under sin vakna tid, vilket har orsakat att hans hals och haka är smått röda hela tiden. Jag var lite orolig ett tag, men har nu förstått att det är vanligt att bebisar får så där. Jag märker att jag har blivit säkrare som mamma. Jag minns i början så blev jag orolig för minsta lilla som verkade utöver det normala (vilket var typ allt, jag menar, jag hade ju en bebis, hur normalt är det?!), och ringde mor eller svärmor eller bvc, rådfrågade böcker och internet och vilade inte förrän jag fått höra från alla att det är verkligen ingen fara. Om någon hade en avvikande åsikt så kunde jag aldrig känna mig riktigt lugn för tänk om just den personen hade rätt? Nu är jag något lugnare, men visst kan jag ibland gripas av oro. Misstänker att den känslan kommer att finnas med mig under resten av mitt liv. Att ha barn ger oro, men också mycket mycket glädje.

Nobelpris och dammråttor

Äsch, nu fick jag skrivkramp. Min kära make tyckte att jag skulle välja ett ämne först innan jag skriver för att det annars riskerar att bli skrivet väldigt lite om en massa. Och det kan jag väl hålla med om i och för sig, men jag tror att mitt sätt att skriva brukar vara att jag börjar nysta i en ände med ett ämne eller inget alls för att sedan så småningom komma in på något av intresse.

Kom just på att vem som får Nobelpriset i litteratur i år har avslöjats idag. Får ta mig en titt på DN:s hemsida... Aha! Där ser man! Ett namn jag känner igen och en av förhandsfavoriterna: Orhan Pamuk (läs lite mer om honom här). Ja, som bibliotekarie borde jag väl förstås känna till honom, men jag är inte så beläst som många kanske tror. Visst har jag läst en hel del, men absolut inte allt, vilket tycks vara en typisk fördom vad gäller bibliotekarier. Att man älskar böcker och att man läser mycket och har läst allt. På fester där jag berättar att jag är bibliotekarie till yrket så blir jag genast ombedd att ge boktips, eller så vill min samtalspartner diskutera en bok som han eller hon just håller på och läser. Ja, jag tycker väl om böcker, men jag läser faktiskt inte särskilt mycket. Jag har ofta en trave böcker på mitt nattduksbord, men läser sällan färdigt någon av dem. (Förutom om det är senaste Harry Potter-boken.) I perioder kan jag få ett släng av läslussjukan, men det händer mer och mer sällan. Så varför blev jag bibliotekarie egentligen? Jo, det var ju det här med informationsvetenskapen som föll mig i smaken. Att söka och organisera information. Ordning och reda! Fast bara för att man är intresserad av ordning behöver inte betyda att man är ordningssam i alla sammanhang. Är urusel på att dammsuga, alltså jag är bra när jag väl gör det, men jag gör det för sällan. Nu när Elliot har kommit så får jag nog skärpa mig, inte bra för honom sen när han börjar krypa att bli uppäten av alla dammråttor.

Apropå Elliot och damm så fick han bada med pappsen idag. Vår lille pojk är verkligen svår att fånga på bild. Jag vet inte hur många bilder vi har där han har samma uttryck av förvåning/förskräckelse med uppspärrade ögon och öppen mun. Visst är det gulligt ibland, men jag skulle gärna vilja ha en bild där han ler sött och charmigt som han faktiskt gör annars.

Asch, nu missar jag ju Amazing Race! En av många reality tv-serier som jag följer. Är typ beroende.

Grått och trist, men fredag!

Idag är en grå dag. Hösten har kommit med kylan och regnet. Dock finns en hel del grönska kvar från den ljuvliga sommaren vi haft. Jag ser ändå fram emot höstens färgprakt som snart kommer. Då ska det fotograferas!

Idag är det fredag! Ska försöka att inte äta för mycket sött ikväll. Hehee...

Måste städa lite idag också eftersom mina föräldrar kommer på besök i morgon.

Har ett litet gosigt troll i min famn som distraherar mig. Det är otroligt hur mycket jag känner för denna lilla människa! All kärlek får mig att nästan spricka!

Elliot i närbild

Var bara tvungen att lägga in den här fina bilden på Elliot. Dags för lite lunch!

Promenad med en skrutt

Nu ska vi se om jag kan få till ett inlägg i min nya fina blogg. Sitter här med ett litet skrutt i famnen (aka min son Elliot på fem månader) och det tar en evighet att skriva med bara en hand. Och vilken minut som helst kan jag bli tvungen att avbryta på grund av att skruttet tröttnar på att mamma sitter och skriver sååå långsamt. Eller att han kräks. Som nu... Ett ögonblick...

Så nu sitter han i gåstolen och roar sig för fullt med att försöka riva ner tvätten som hänger och torkar (det ska bli så skönt att flytta så man inte behöver hängtorka tvätt i vardagsrummet). Jag låter honom hållas ett litet tag till, tills han får tag i makens kalsonger och spyr ner dem. Kommer antagligen att skriva ett inlägg snart om hur det är att leva med en liten kräkis.

Ja, i alla fall... igår hade jag tänkt att posta mitt första inlägg här i bloggen, men jag fick inte en chans och så hade jag problem att få till en snygg bild på mig själv att lägga upp (är stundtals lite överdrivet perfektionistisk), ville ha en bild där jag ser någorlunda bra ut och som på något sätt visar lite av min personlighet. Ja, ja... nog om det... känner att jag har alldeles för mycket i huvudet samtidigt och vill få ut allt på en gång. För att återgå till det jag hade tänkt skriva om: Igår var jag och Elliot ute på en härlig promenad i den begynnande hösten och jag tog för ovanlighetens skulle med mig kameran och tog lite bilder. Vädret var ljuvligt med den friska luften och Elliot stormtrivdes att sitta i sjalen och titta på världen runt omkring. Jag hade hoppats att han skulle somna på vår lilla tur eftersom han sovit så dåligt på natten och det märktes att han var på väg att bli grinig av övertrötthet, men allt var så spännande så jag förstår att han inte ville sova och missa allt kul. Han verkade nöjd och lugn så promenaden medförde i alla fall något positivt. Ja promenaden var positiv för mig också. Det är konstigt att varje gång jag går ut i naturen så glömmer jag till nästa gång hur skönt det faktiskt är.

Kan inte skriva mer nu för Elliot har så fruktansvärt ont av sina tänder som är på väg, så jag måste gosa med honom lite. Återkommer.