Eftersom min make har blivit besatt av gitarrstärkare och jämför priser och märken och skriver i olika forum om dessa ting, så har jag också skaffat mig något att obsessa över: symaskiner. Jag har en symaskin som jag köpte 2002, en Pfaff 1020, och den har bara det simplaste sakerna, men den har funkat bra för de saker som jag behövt den för (gardiner, medeltida kläder, en enstaka kjol), men det vore trevligt att ha en lite mer avancerad maskin. Och speciellt nu när maken bara tittar på stärkare så måste ju jag också ha något att dregla över. ;P
Och idag har jag fått veta att alla flickor drömmer om att få gifta sig med en prins. Slötittade på The Bachelor Rome och där fick jag minsann höra denna dagens sanning. Hmm, jag är nog rätt oromantisk för jag har nog aldrig drömt om att gifta mig med en prins. Kanske när jag var riktigt liten så klädde jag ut mig till prinsessa och fantiserade om prinsgiftermål, men inte när jag blev äldre. Rockstjärnor och skådisar ja, men prinsar nej. Och jag har inte heller obsessat (dagens ord! ;)) över mitt bröllop såsom det påstås att alla flickor gör. "Den viktigaste dagen i en flickas liv!" Jag blir chockad över hur vissa kan lägga så otroligt mycket pengar bara på en dag. "Vi struntar i att vi skulle kunna köpa hus för alla dessa pengar för jag vill ha klänningen för 200,000 och ringen för 500,000 och blommorna för 1,000,000..." och så vidare. Mitt och makens bröllop kostade inte mycket, men vi fick en väldigt fin dag ändå. Men kanske är det så att varken han eller jag är särskilt romantiska av oss. Men vi säger "Jag älskar dig" till varandra varje dag, och det kan väl ses som romantiskt, eller?
Visar inlägg med etikett reflektioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett reflektioner. Visa alla inlägg
söndag, juni 17, 2007
onsdag, februari 14, 2007
Ha!
Oj, vad bra jag var på att uppdatera bloggen! Hmm... men jag har en eller flera anledningar. Berättar kanske om dem vid ett senare tillfälle. Jag har flera gånger tänkt att jag ska skriva i min blogg, och faktiskt planerat vad jag ska skriva också, men sen har vissa saker kommit i vägen. Nå väl. Vet inte om jag orkar skriva allt det jag har diktat i mitt huvud. Kan kanske nämna vad jag tänkt skriva om. I punktform är ju alltid trevligt.
- Tänkt tipsa om Samurai Champloo, en udda animeserie som jag insåg först på slutet att den var väldigt bra. Den lyckades aldrig riktigt fånga mig, och varje gång vi skulle se ett avsnitt så kändes det mer påtvingat än av lust. Och varje gång tänkte jag sen: "Men det här är ju bra!" Och så glömde jag det till nästa gång igen. Men nu när vi sett klart så tycker jag att den var väldigt bra. Särskilt de sista avsnitten. Särskilt Jin är het. Raor!
- Tänkt tipsa om filmen Children of Men, som är hiskeligt bra! Snygg, välgjord och spännande. Och bra skådespel. Inte minst av Clive Owen.
- Tänkt skriva om Elliot och hans bravader. Hur han bland annat vägrar trycka på någon annan knapp än den blåa kattknappen, hur vi än försöker uppmuntra honom att till exempel trycka på den röda hundknappen. Blir ändå bara blått. Med en katt. Mjau.
- Tänkt skriva om hur min kropp är knäpp och antingen är för kall eller för varm. Ungefär var tionde minut får jag antingen ta av mig eller ta på mig. Verkligen irriterande.
- Tänkt skriva om hur fint det är med snö, men nu börjar jag nog snart tröttna på det. Onödigt att skriva om det då.
- Tänkt skriva om hur vi fått ännu en cykel stulen, min makes den här gången (förra gången var det min). Så nu är vi helt cykellösa.
Ja, det var lite av det jag tänkt skriva. Och det är ju tanken som räknas.
tisdag, januari 02, 2007
The roaring 20's!
Saker jag upptäckt sedan jag blev 30:
- Jag orkar festa till halv fyra på natten.
- Lill-skruttet kan sova hela natten trots att mamma och pappa har värsta festen.
- Det är svårt att göra saker när man har en stukad tumme.
- Jag borde ha levt under 1920-talet för jag är så snygg i den hår- och klädstilen.
- Jag borde inte ha levt under 1920-talet för på den tiden fanns inte ipod nano.
- Det finns en särskild knapp man ska trycka på på vår kamera då man ska ta närbilder.
- Jag borde låta bli att skriva i min blogg eftersom jag får så ont i tummen då.
Aaaj!
fredag, oktober 13, 2006
Jag är också en fuskare!
Jupp, den här veckan har jag fuskat. Jag åt godis på tisdagen tror jag att det var. Jag hade haft en superjobbig dag med en skrikande liten skrutt och min kära make köpte en chokladkaka till mig. Vilken tur för mig att jag inte är minister i den nya regeringen, för då hade jag säkert blivit hårt pressad av frågor om varför jag åt choklad trots att jag visste att det inte var helg. Tidningar och TV hade spottat ur sig en hel drös med bilder på mig med chokladkladd runt munnen, en chokladkaka i handen och en desperat och skuldtyngd blick.
Att vara journalist är verkligen ett smutsigt yrke. Jag minns när jag var liten så drömde jag ibland om att arbeta som journalist, men ju äldre jag blev insåg jag att det inte var något för mig. Jag skulle aldrig kunna arbeta med att smutskasta folk, att söka fram människors smaskigaste hemligheter bara för att öka tittarsiffror eller sälja så många ex som möjligt. Det finns absolut fortfarande positiva sidor med journalistik, man får ju veta allt som händer runtom i hela världen, men det känns som att media fokuserar mer och mer på sensationsjournalistik och mindre på riktiga viktiga nyheter.
Ingen människa är perfekt. Alla fuskar/har fuskat med ett eller annat. Så sluta kasta sten i glashus.
Mmm... glass...
Att vara journalist är verkligen ett smutsigt yrke. Jag minns när jag var liten så drömde jag ibland om att arbeta som journalist, men ju äldre jag blev insåg jag att det inte var något för mig. Jag skulle aldrig kunna arbeta med att smutskasta folk, att söka fram människors smaskigaste hemligheter bara för att öka tittarsiffror eller sälja så många ex som möjligt. Det finns absolut fortfarande positiva sidor med journalistik, man får ju veta allt som händer runtom i hela världen, men det känns som att media fokuserar mer och mer på sensationsjournalistik och mindre på riktiga viktiga nyheter.
Ingen människa är perfekt. Alla fuskar/har fuskat med ett eller annat. Så sluta kasta sten i glashus.
Mmm... glass...
torsdag, oktober 12, 2006
Nobelpris och dammråttor
Äsch, nu fick jag skrivkramp. Min kära make tyckte att jag skulle välja ett ämne först innan jag skriver för att det annars riskerar att bli skrivet väldigt lite om en massa. Och det kan jag väl hålla med om i och för sig, men jag tror att mitt sätt att skriva brukar vara att jag börjar nysta i en ände med ett ämne eller inget alls för att sedan så småningom komma in på något av intresse.
Kom just på att vem som får Nobelpriset i litteratur i år har avslöjats idag. Får ta mig en titt på DN:s hemsida... Aha! Där ser man! Ett namn jag känner igen och en av förhandsfavoriterna: Orhan Pamuk (läs lite mer om honom här). Ja, som bibliotekarie borde jag väl förstås känna till honom, men jag är inte så beläst som många kanske tror. Visst har jag läst en hel del, men absolut inte allt, vilket tycks vara en typisk fördom vad gäller bibliotekarier. Att man älskar böcker och att man läser mycket och har läst allt. På fester där jag berättar att jag är bibliotekarie till yrket så blir jag genast ombedd att ge boktips, eller så vill min samtalspartner diskutera en bok som han eller hon just håller på och läser. Ja, jag tycker väl om böcker, men jag läser faktiskt inte särskilt mycket. Jag har ofta en trave böcker på mitt nattduksbord, men läser sällan färdigt någon av dem. (Förutom om det är senaste Harry Potter-boken.) I perioder kan jag få ett släng av läslussjukan, men det händer mer och mer sällan. Så varför blev jag bibliotekarie egentligen? Jo, det var ju det här med informationsvetenskapen som föll mig i smaken. Att söka och organisera information. Ordning och reda! Fast bara för att man är intresserad av ordning behöver inte betyda att man är ordningssam i alla sammanhang. Är urusel på att dammsuga, alltså jag är bra när jag väl gör det, men jag gör det för sällan. Nu när Elliot har kommit så får jag nog skärpa mig, inte bra för honom sen när han börjar krypa att bli uppäten av alla dammråttor.

Apropå Elliot och damm så fick han bada med pappsen idag. Vår lille pojk är verkligen svår att fånga på bild. Jag vet inte hur många bilder vi har där han har samma uttryck av förvåning/förskräckelse med uppspärrade ögon och öppen mun. Visst är det gulligt ibland, men jag skulle gärna vilja ha en bild där han ler sött och charmigt som han faktiskt gör annars.
Asch, nu missar jag ju Amazing Race! En av många reality tv-serier som jag följer. Är typ beroende.
Kom just på att vem som får Nobelpriset i litteratur i år har avslöjats idag. Får ta mig en titt på DN:s hemsida... Aha! Där ser man! Ett namn jag känner igen och en av förhandsfavoriterna: Orhan Pamuk (läs lite mer om honom här). Ja, som bibliotekarie borde jag väl förstås känna till honom, men jag är inte så beläst som många kanske tror. Visst har jag läst en hel del, men absolut inte allt, vilket tycks vara en typisk fördom vad gäller bibliotekarier. Att man älskar böcker och att man läser mycket och har läst allt. På fester där jag berättar att jag är bibliotekarie till yrket så blir jag genast ombedd att ge boktips, eller så vill min samtalspartner diskutera en bok som han eller hon just håller på och läser. Ja, jag tycker väl om böcker, men jag läser faktiskt inte särskilt mycket. Jag har ofta en trave böcker på mitt nattduksbord, men läser sällan färdigt någon av dem. (Förutom om det är senaste Harry Potter-boken.) I perioder kan jag få ett släng av läslussjukan, men det händer mer och mer sällan. Så varför blev jag bibliotekarie egentligen? Jo, det var ju det här med informationsvetenskapen som föll mig i smaken. Att söka och organisera information. Ordning och reda! Fast bara för att man är intresserad av ordning behöver inte betyda att man är ordningssam i alla sammanhang. Är urusel på att dammsuga, alltså jag är bra när jag väl gör det, men jag gör det för sällan. Nu när Elliot har kommit så får jag nog skärpa mig, inte bra för honom sen när han börjar krypa att bli uppäten av alla dammråttor.


Apropå Elliot och damm så fick han bada med pappsen idag. Vår lille pojk är verkligen svår att fånga på bild. Jag vet inte hur många bilder vi har där han har samma uttryck av förvåning/förskräckelse med uppspärrade ögon och öppen mun. Visst är det gulligt ibland, men jag skulle gärna vilja ha en bild där han ler sött och charmigt som han faktiskt gör annars.
Asch, nu missar jag ju Amazing Race! En av många reality tv-serier som jag följer. Är typ beroende.
Etiketter:
bibliotekarie,
Elliot,
litteratur,
reflektioner
torsdag, oktober 05, 2006
Gah! Godis!
Jag och maken har inte ätit sötsaker på hela den här veckan! Jag vet inte hur många gånger vi har försökt att dra ner på vårt godis/snask/glass/kak/bull-ätande och misslyckats fatalt. I början på en ny vecka bestämde vi oss för att inte äta några sötsaker förrän på fredagkväll då helgen tog sin början, men alltid var det något som hände som gjorde att vi "förtjänade/behövde" något sött. "Åh, nu har vi jobbat så duktigt så vi förtjänar faktiskt något gott." eller "Åh, vad tungt det känns just nu, låt oss muntra upp oss med något sött, vi behöver faktiskt det." Och inte hjälpte det att den ena av oss kanske inte kände något godissug för om den andra var lite nere eller trött och föreslog lite godisköp, så kunde den osugne inte säga nej.
Men nu har vi alltså lyckats hålla oss från måndag till och med idag torsdag! Rekord! Det borde vi fira! Med lite godis... Ähum... eller näe... det ska vi nog inte... Usch, det är verkligen jobbigt med detta godissug. Tänk om man kunde få bort det på något sätt, typ en operation eller så. Till exempel att någon upptäckte att sötsuget försvann när man operade in ett stort horn i pannan. Inte särskilt bekvämt eller så, men sötsuget skulle vara borta för evigt. Hmm... tror nog att jag hellre äter en massa sött varje dag än går omkring med ett horn i pannan resten av mitt liv. ^_^
Det är faktiskt nästan läskigt att gå och handla i en matbutik nu för tiden. De ställer ju alltid allt godis precis vid kassorna. När det inte är så mycket folk som handlar så är det ju inte så farligt, då går man snabbt förbi bara, men de gånger då man hamnar i en jättelång kö... Hu! Då är det fruktansvärt svårt att hindra chokladbitarna och godispåsarna från att hoppa ner i ens varukorg. Hemköp har ju ordnat det så att godiset inte är vid kassorna utan längre in i butiken, vilket jag tycker är otroligt trevligt. Tyvärr så handlar jag aldrig där så mig har den lösningen inte hjälpt ett dugg. I de matbutiker jag handlar där gäller det att ha viljestyrka och karaktär, något jag saknar när jag är trött och grinig. Så ett råd till mig själv: handla aldrig trött och grinig! Att alltid handla när man är mätt det är ett annat bra råd, då är man inte lika sötsugen. Men jag blir ofta lite dåsig när jag är mätt... Äh, det bästa är att anställa någon som sköter mathandlandet. Och när man ändå håller på varför inte anställa en personlig kock också. Perfekt! Då var ju allt löst.
Äsch... fortfarande godissugen.
Men nu har vi alltså lyckats hålla oss från måndag till och med idag torsdag! Rekord! Det borde vi fira! Med lite godis... Ähum... eller näe... det ska vi nog inte... Usch, det är verkligen jobbigt med detta godissug. Tänk om man kunde få bort det på något sätt, typ en operation eller så. Till exempel att någon upptäckte att sötsuget försvann när man operade in ett stort horn i pannan. Inte särskilt bekvämt eller så, men sötsuget skulle vara borta för evigt. Hmm... tror nog att jag hellre äter en massa sött varje dag än går omkring med ett horn i pannan resten av mitt liv. ^_^
Det är faktiskt nästan läskigt att gå och handla i en matbutik nu för tiden. De ställer ju alltid allt godis precis vid kassorna. När det inte är så mycket folk som handlar så är det ju inte så farligt, då går man snabbt förbi bara, men de gånger då man hamnar i en jättelång kö... Hu! Då är det fruktansvärt svårt att hindra chokladbitarna och godispåsarna från att hoppa ner i ens varukorg. Hemköp har ju ordnat det så att godiset inte är vid kassorna utan längre in i butiken, vilket jag tycker är otroligt trevligt. Tyvärr så handlar jag aldrig där så mig har den lösningen inte hjälpt ett dugg. I de matbutiker jag handlar där gäller det att ha viljestyrka och karaktär, något jag saknar när jag är trött och grinig. Så ett råd till mig själv: handla aldrig trött och grinig! Att alltid handla när man är mätt det är ett annat bra råd, då är man inte lika sötsugen. Men jag blir ofta lite dåsig när jag är mätt... Äh, det bästa är att anställa någon som sköter mathandlandet. Och när man ändå håller på varför inte anställa en personlig kock också. Perfekt! Då var ju allt löst.
Äsch... fortfarande godissugen.
onsdag, oktober 04, 2006
Åldersnoja
Passar på att skriva nu när Elliot sover en liten lur efter maten. Ja det är ju så att jag får anpassa mig mycket efter hur min boss mår och vad han kräver, men det gör jag så gärna eftersom han är så söt. Jag älskar hans sätt att sova; så totalt avslappnat.
Min kära make frågade mig varför jag döpt min blogg till typ trettio när jag inte är ett dugg åldersfixerad. Jag ville på ett enkelt sätt berätta var i livet jag befinner mig och jag kände att denna fras beskrev det bra och kunde vara aktuell flera år framöver. Jag är för tillfället 29 år och fyller år i december, så typ trettio stämmer in bra redan nu. Och sedan följer tio år då jag verkligen kan kalla mig typ trettio, och sen när jag fyller 40 så kommer den stora åldersnojan då jag inte kommer våga avslöja min rätta ålder för någon någonsin, inte ens för mig själv, så då kommer jag fortsätta att säga att jag är typ trettio. Nej, allvarligt talat så tror jag faktiskt inte att jag kommer att få någon åldersnoja. Eller det kan jag ju inte veta säkert i och för sig, men om jag utgår ifrån hur jag känner nu så tror jag inte det. Kanske beror detta på att folk tror att jag är mycket yngre än jag är. Folk som träffar mig för första gången tror ibland att jag är typ tjugo. Som en gång när jag och maken var ute och gick i vårt köpcentrum (alltså inte vårt som att vi äger det, utan det köpcentrum som vi brukar gå till när vi ska handla) och det var nu strax innan valet med folk som delade ut partiprogram etc. Då kom en kvinna fram till oss med en broschyr från moderaterna och hon tvekade en stund och var tvungen att fråga oss om vi var tillräckligt gamla för att rösta! Nog för att jag ser rätt ung ut, men att jag ser ut som sjutton det har jag liiite svårt att förstå.
Ålder har ju förstås inte bara med utseende att göra, även om mycket omkring oss får oss att tro att det är så. Till exempel den här hemska reklamen för någon hudvårdsprodukt som säger att livet börjar vid fyrtio - i alla fall om man ser ut som trettio. Vad är det för fel med att se ut som fyrtio? Åh, jag blir så trött på denna utseendefixering som orsakar så mycket skit!
Hinner inte skriva mer nu för lill-skruttet är en smula kinkig.
Min kära make frågade mig varför jag döpt min blogg till typ trettio när jag inte är ett dugg åldersfixerad. Jag ville på ett enkelt sätt berätta var i livet jag befinner mig och jag kände att denna fras beskrev det bra och kunde vara aktuell flera år framöver. Jag är för tillfället 29 år och fyller år i december, så typ trettio stämmer in bra redan nu. Och sedan följer tio år då jag verkligen kan kalla mig typ trettio, och sen när jag fyller 40 så kommer den stora åldersnojan då jag inte kommer våga avslöja min rätta ålder för någon någonsin, inte ens för mig själv, så då kommer jag fortsätta att säga att jag är typ trettio. Nej, allvarligt talat så tror jag faktiskt inte att jag kommer att få någon åldersnoja. Eller det kan jag ju inte veta säkert i och för sig, men om jag utgår ifrån hur jag känner nu så tror jag inte det. Kanske beror detta på att folk tror att jag är mycket yngre än jag är. Folk som träffar mig för första gången tror ibland att jag är typ tjugo. Som en gång när jag och maken var ute och gick i vårt köpcentrum (alltså inte vårt som att vi äger det, utan det köpcentrum som vi brukar gå till när vi ska handla) och det var nu strax innan valet med folk som delade ut partiprogram etc. Då kom en kvinna fram till oss med en broschyr från moderaterna och hon tvekade en stund och var tvungen att fråga oss om vi var tillräckligt gamla för att rösta! Nog för att jag ser rätt ung ut, men att jag ser ut som sjutton det har jag liiite svårt att förstå.
Ålder har ju förstås inte bara med utseende att göra, även om mycket omkring oss får oss att tro att det är så. Till exempel den här hemska reklamen för någon hudvårdsprodukt som säger att livet börjar vid fyrtio - i alla fall om man ser ut som trettio. Vad är det för fel med att se ut som fyrtio? Åh, jag blir så trött på denna utseendefixering som orsakar så mycket skit!
Hinner inte skriva mer nu för lill-skruttet är en smula kinkig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

