Nobelpris och dammråttor

Äsch, nu fick jag skrivkramp. Min kära make tyckte att jag skulle välja ett ämne först innan jag skriver för att det annars riskerar att bli skrivet väldigt lite om en massa. Och det kan jag väl hålla med om i och för sig, men jag tror att mitt sätt att skriva brukar vara att jag börjar nysta i en ände med ett ämne eller inget alls för att sedan så småningom komma in på något av intresse.

Kom just på att vem som får Nobelpriset i litteratur i år har avslöjats idag. Får ta mig en titt på DN:s hemsida... Aha! Där ser man! Ett namn jag känner igen och en av förhandsfavoriterna: Orhan Pamuk (läs lite mer om honom här). Ja, som bibliotekarie borde jag väl förstås känna till honom, men jag är inte så beläst som många kanske tror. Visst har jag läst en hel del, men absolut inte allt, vilket tycks vara en typisk fördom vad gäller bibliotekarier. Att man älskar böcker och att man läser mycket och har läst allt. På fester där jag berättar att jag är bibliotekarie till yrket så blir jag genast ombedd att ge boktips, eller så vill min samtalspartner diskutera en bok som han eller hon just håller på och läser. Ja, jag tycker väl om böcker, men jag läser faktiskt inte särskilt mycket. Jag har ofta en trave böcker på mitt nattduksbord, men läser sällan färdigt någon av dem. (Förutom om det är senaste Harry Potter-boken.) I perioder kan jag få ett släng av läslussjukan, men det händer mer och mer sällan. Så varför blev jag bibliotekarie egentligen? Jo, det var ju det här med informationsvetenskapen som föll mig i smaken. Att söka och organisera information. Ordning och reda! Fast bara för att man är intresserad av ordning behöver inte betyda att man är ordningssam i alla sammanhang. Är urusel på att dammsuga, alltså jag är bra när jag väl gör det, men jag gör det för sällan. Nu när Elliot har kommit så får jag nog skärpa mig, inte bra för honom sen när han börjar krypa att bli uppäten av alla dammråttor.

Apropå Elliot och damm så fick han bada med pappsen idag. Vår lille pojk är verkligen svår att fånga på bild. Jag vet inte hur många bilder vi har där han har samma uttryck av förvåning/förskräckelse med uppspärrade ögon och öppen mun. Visst är det gulligt ibland, men jag skulle gärna vilja ha en bild där han ler sött och charmigt som han faktiskt gör annars.

Asch, nu missar jag ju Amazing Race! En av många reality tv-serier som jag följer. Är typ beroende.