Att få sova hela natten

Att vakna varannan timme har blivit ohållbart. Jag tänkte ett tag att jag skulle klara det, för jag kände mig hyffsat pigg på dagarna, men när man inte kan tänka rakt eller prata rent så inser man till slut att man faktiskt är rätt slut. I början på veckan lånade jag hem Sova hela natten av Anna Wahlgren och tänkte att jag skulle läsa in mig på hennes kur att få bebisar att sova genom nätterna. Det fanns med en DVD där man fick se författaren kura några barn, och jag måste säga att jag blev rejält uppskrämd. Ett av barnen skrek det värsta ångestskriket under den första natten. Jag fick fruktansvärt ont i kroppen och kände mig plötsligt inte så sugen på att pröva hennes metod. Barnen sov bättre och bättre för varje natt, så metoden gav ju resultat, men jag blev osäker på om jag själv skulle klara av att höra Elliot skrika så där. Jag letade mer information på nätet och hittade många som var negativa till kuren, men också de som var positiva. Så efter ett tag var jag alldeles snurrig och visste varken ut eller in. Men igår så fick jag tips av några på Familjeliv, där jag hänger rätt mycket, hur jag skulle kunna gå tillväga med SHN-kuren. Jag pratade igenom det med maken min, och vi bestämde oss för att testa kuren, men att avbryta direkt om Elliot verkade mår dåligt av den. Så maken och jag läste in oss ordentligt (ja, tillräckligt i alla fall) på kuren och bestämde att han skulle ta första natten och att jag skulle sova i vardagsrummet. Jag är glad att min man tog hand om första natten. Det gick bra att söva Elliot på kvällen, men under första uppvaknandet vid 23 så blev han arg när han inte fick bröstet som han brukade. Han skrek och gnällde i 25 minuter, men det hördes på honom att han inte mådde dåligt utan att han bara var arg, irriterad och förvånad. Sammanlagt vaknade han sju gånger och det tog mellan 2 och 8 minuter att få honom att somna om med buffning och ramsa. Han vaknade 05:55 och tyckte då att det var morgon, men vi hade bestämt oss för att morgonen skulle börja 07, så vi fortsatte att buffa och ramsa, men han somnade inte om. Han var rätt lugn dock, och strax innan sju så gick vi in till honom glatt leende och tände lampor och lyfte upp honom och kramade och önskade honom en god morgon. Jättemysigt! Elliot var lugn och bara lite lite gnällig. Han fick frukost och åt jätteduktigt (gissa om mina bröst sprängde och värkte!). Maken var rätt trött efter natten och själv var jag lite stel efter att ha sovit stötvis och oroligt på soffan i vardagsrummet, men vi är båda vid gott mod efter den här första natten. Det känns som att det kommer att gå bra! Och det sköna var att se att Elliot inte mår dåligt! Och snart kommer han att få den sömn som han behöver! Och vi också! :-D

Hoppas hoppas att den här natten också går bra!